Dienstag, 24. November 2009

högt uppe ovanför mig, en kamera letar i mängden

Ja, det är sant, jag driver världens långsammaste blogg! Med evighetslång tidsrymd mellan inläggen, man hinner odla fram ett helskägg mellan varven. Dålig stil. Min musarm ger sig inte, det är väl det. Nästa vecka har jag dock planerat att falla ned i ett ombonat, svart hål, för då är mitt datorspelsprojekt äntligen över och jag kommer inte att ha lika dödligt mycket att göra. Ska bara ägna mig åt att handla julpynt från förrförra sekelskiftet då. Och dricka olika sorters likörer ur sköra, små glas. Faktum är att jag faktiskt även har bokat in mig hos frisören, örnnästet ska bort. Jag tänker mig en sofistikerad kortfrisyr ungefär anno 1929, men inte för kort, inte för kort. Kommer detta att gå fram? Kommer jag att bli ful och missnöjd och ändå ge för mycket dricks i rena förtvivlan? (Man dricksar frisören i Tyskland om man har en som är vettig och bra.) Allt är möjligt, jag kanske till och med blir nöjd. Det har hänt förut.

Fler saker jag ska göra i december månad: 1. Köpa nya bokhyllor. Det ligger osorterade högar och samlar damm överallt, jag kommer snart inte fram med dammsugaren. 2. Köpa fler böcker. En naturlig följd av punkt 1. Jag har kvar ett presentkort från min födelsedag i somras på 40 €, vilket inte är fy skam, men inte räcker till särskilt många böcker i detta land med fasta bokpriser. Jag kommer att köpa 2 stycken som jag sneglat på ett bra tag, en om konst och en litteratur/teologibetonad, och ändå blir jag tvungen att skjuta till lite stålars själv. (Jag vågar inte avslöja vilka, jag är vidskeplig och tror att de kommer att ta slut på förlagen i samma ögonblick som jag räknar med att jag kommer att få köpa dem, it would be: just my luck.) 3. Tänka på framtiden. 4. Sova.

Kan det bli december snart?

Sonntag, 15. November 2009

das wird schon wieder mit n bisschen spucke

Jag noterar att påfallande mycket skrivs om muren, om staden i allmänhet, något litet om pogromnatten 1938, ganska mycket om hur mycket folk älskar Berlin och Berlins avspändhet, och det ena med det andra och fan och hans mormor. Jag känner inget behov av att rätta in mig i ledet och tycker att det kan räcka med andras utfall och förtjusta utrop. (Men jag kan tipsa om att P3 Pop gjort ett ganska trevligt och lyssningsbart program om stadens internationella pophistoria som sändes förra måndagen och går att lyssna på ett tag till.) Och jag kan länka till en fransk blogg om Berlin, som jag brukar försöka stava mig igenom enbart för att det är en skön motvikt till alla flashiga engelskspråkiga bloggar om staden. Och till en rejäl tysk blogg vid namn Hauptstadtblog, som är väldigt matig, har politisk koll, en del street art-foton och nya inlägg varje dag. Slutligen, en användbar karamell: Freeguide-Berlin. Listar alla gratisgrejer man kan ta sig för i Berlin. Visserligen bara på tyska men mycket praktiskt upplagd.

Nedan följer en låt som inte var med i P3 Pop:s program, eftersom det inte är David Bowie eller ens Jeansteam eller Einstürzende Neubauten, utan en artist som fick sitt genombrott 2004 med just den här videon. Den som har poetiskt känsliga öron och förstår tyska bör skruva ned ljudet, men jag gillar den här låten bl.a. för att den skildrar ett Berlin som också finns, och som tidigare inte manifesterats alls inom tysk hiphop. Jag skulle tro att den här låten gick rakt in i hjärtat på många av stadens kids när den kom, för vad den förmedlar är en känsla av ”Berlin må vara fattigt men vi är hårda som satan”, och det är åtminstone något. Den stad som anas här är inte den stad som man har kunnat läsa så mycket om de senaste veckorna eller månaderna. Men den finns.


Dienstag, 10. November 2009

das leib-seele-problem

Bon soir, jag är inte weg vom Fenster som det heter på tyska (”ute ur leken”), jag är bara slut i huvudet och rent fysiskt även i resten av kroppen. Jag har varit på översättarseminar hela helgen, vilket är fantastiskt på alla sätt, men jag känner mig som ett manglat lakan. Jag var tvungen att ”stiga upp” kl. halv fyra under natten till måndagen för att hinna med flyget hem och kunna börja jobba klockan 9. Med att under demonisk tidspress översätta datorspelsfiler som jag redan missat deadlinen på.

Möjligen förvånar det alltså inte att jag nu drabbats av ytterligare en stress&arbetsrelaterad åkomma: Det rycker okontrollerat i mitt vänstra ögonlock av och till. Det är lika osexigt som det låter. Jag utgår ifrån att denna... naturvidrighet försvinner med omedelbar verkan så snart jag sovit ikapp mitt sömnbehov.

Med detta i åtanke kan man också undra varför jag sa ja till att förlänga kontraktet med en vecka när jag blev uppringd i morse. Är jag för artig? Såg jag dollartecken rassla framför ögonen? Var jag bara sömnig? Jag tror att allt detta samverkade till min andliga nackdel, men kroppen måste ju käka och hyran ska betalas, och allt det där.

Höst, du är obönhörlig.

Montag, 2. November 2009

effektivität bestimmt das handeln

Skakande: Jag har drabbats av en arbetsrelaterad skada. Det gör ont i en nerv (det måste väl vara en nerv?) som tycks sträcka sig från högerhandens lillfinger ned över hela nedre delen av handflatan, för att slutligen bilda en smärtpunkt som råkar vara just det ställe som jag stöttar mot bordet när jag sitter och omsluter musen och klickar som en galning om dagarna. Jag vet att man ska undvika att arbeta med musen i största möjliga utsträckningen, men... what can I say, nu har det inträffat ändå. Hur botar man detta? Ska jag köpa en stödskena? (Kanske jag kan slå ihop det med mitt behov av en monokel då och få rabatt?) Och hur mycket arbetar jag egentligen? Eller: Hur arbetar jag? Fragen über Fragen. Förresten kan jag drista mig till att avslöja att jag har tre veckor kvar på jobbet och det jag sysslar med är något så osannolikt för min... ska vi kalla det läggning? som datorspel. Jag översätter datorspel för glatta livet och jag har blivit riktigt... haj på det, som min mamma skulle ha sagt. Men jag jobbar för mycket och inte blir jag överröst med guld och ära för detta heller, jag kommer att vilja sova i en vecka när projektet är över.

Jag behöver klippa håret igen och det är inte en tanke som roar mig. Om jag hade andra estetiska preferenser skulle jag raka av mig allt bara för att slippa detta hattande till frisören i tid och otid. Eller: Det är inte så att jag verkligen tar mig till frisören så ofta som jag tänker att jag borde göra något åt det där gigantiska örnnästet innan jag greppar min sysax och klipper av det värsta framför spegeln i badrummet och lovar att boka en tid och bli fin och prydlig som en anständig kvinna fyllda trettio. Men det gnager och tar upp plats i mitt medvetande som jag vill ska vara uppfyllt av helt andra saker än banaliteter som ”boka hårklippning”.
(Fråga: Kan du inte bara boka en tid då och gnälla lite mindre? Svar: Inte för att det angår dig, men jag ÄR FAKTISKT PÅ VÄG.) Jag tänker sedan en längre tid att jag ”så snart jag har varit hos frisören” ska ta ett lagom kornigt foto i en av dessa fotoautomater som alla turistande besökare älskar, och då kan jag äntligen ta bort profilfotot här, som jag har tröttnat på väldeliga. För ögonblicket har jag så långt hår att jag måste fläta det och fästa det på sidorna. Det är min standardnödlösning, men jag har lagt märke till att denna frisyr verkar ha kommit på modet även bland folk som är förskonade från tagelaktig kvalitet på sitt hår. Alla naturlagar viska då med en stämma: Klipp dig fortast möjligt! Så det ska väl bli av någon gång. Och kanske passar jag på att av-anonymisera mig här i samband med detta. Mal sehen.